pangdudog

Vissa människor tycker att jag är en vass människa innan dom lärt känna mig. Att jag är lite så där kall och inte direkt inbjudande. Typ att man inte vågar prata med mig för att jag sitter å har en ointressarad blasé min å utsrålar: rör du mig så lappar jag till dig. Behöver jag säga att jag älskar det här. HA! Älska att va läskig.
 (Sen finns det dom som ba: Va? Du är ju som en nallebjörn, men hallå, minoritet!)

Nu snackar vi vuxna alltså.


Barn däremot, barn är en annan femma. Barn älskar mig. Rakt av bara. Barn verkar tycka raka motsatsen, dom ba: woooo, tillgänglig varm person, henne ska vi klättra på! Jag försöker fan öva på att vara sträng å stram, kan vara bra att va det i mitt jobb lite sådär inledningsvis, men alltså hah, går inte. Barnen typ: wooooooo!


Idag träffade jag lite barn jag vickat hos i 2 dagar i typ...februari. Början av februari.

Det var typ: HEEEEEEEEEEEEEJ PAAAAAAAAAAAANG WOOOOOOOOO! *kramakrama*

Man ba: hej hej! *försöker frenetiskt minnas vad dom heter*




Å vart ville jag komma med det här kan man undra.

Ingen aning.

Jo, att barn är så jävla bra.

HEJJA BARN!