pangdudog

Man lyssnar på vännernas eller vänners vänners relationer och man förundras över hur så många funkar.
Hur jag själv oxå funkat, resonerat.

T ex: men han/hon och jag passar så himla bra ihop på en massa sätt, och det där "valfri skitstor nackdel" får man ju leva med, ingen är ju perfekt.

T ex: ah men det går över, jag tro det går över, det kommer bli bättre.. (sktistor nackdel som funnits från början)

T ex: men OM bara.....så kommer allt bli annorlunda.....

Framförallt den totala livslögnen: Människor förändras.

Ja, människor utvecklas och beroende på upplevelser/erfarenheter/omständigheter så finns visst utrymme för förändring, MEN grundpersonen kommer inte mirakulöst bli annorlunda bara för att man kämpar sig blå för deras kärlek.

Eller kanske att man som jag hade nån slags perfekt plan om framtiden och försökt trycka in random snubbe i planen istället för att träffa en perfekt snubbe och bygga en plan allteftersom.
   Jag har gjort alla tabbar, gått på alla nitar, träffat alla självgoda svin, alla otrogna svin, alla labila svin, snubbar som inte varit svin men så totalt fel för mig. Jag har skyllt på omständigheter, jag har övertygat mig om att man måste kämpa, kämpa kämpa, att ingen är perfekt.



Å nu sitter jag här efter drygt ett halvår, fortfarande i chock, fortfarande inte fattat att jag faktiskt träffat någon som har allt.
Som jag inte behöver ändra på, som funkar som mig, som är en bästa vän man vill ligga med hela tiden, som är lyhörd, omtänksam, rolig, smart, kreativ och ser ut som ett solsken.
Det GÅR alltså.

Man behöver inte nöja sig.

Men vem fan lyssnar på en nyfrälsts råd?
..alla är upptagna med att kämpa/tjafsa och vänta på mirakel.