pangdudog

Längsta perioden i mitt liv jag faktiskt tränat regelbundet var under sepe-experioden. Då triggade han allt dåligt självförtroende som ryms i mig så att jag blev totalt skev i huvet å började träna tre-fyra ggr i veckan. Inte för att jag tyckte om det, eller för att jag mådde bra av det, utan bara för att slippa höra saker som: du är nog den största tjej jag varit med.

Till saken hör att jag aldrg varit stor, eller ens mullig, jag har alltid (tack magiska gener) haft rätt sjysst kropp, oavsett om jag rört på mig eller inte.

Sjuskast med hela den perioden var att jag, eftersom jag var helt hjärntvättad, aldrig insåg att jag blev vältränad. Jag MÅSTE ju varit jävligt fit?? Men minns jag det?
Nope.
Stannade jag upp nån gång å typ: fan va tjusig jag är!!
Nope.

Enda jag tänkte var; tjock.
Jag åt inte en enda pommefrittes under tiden med honom, jag började undvika bröd, jag promenerade överallt, tack å lov att jag fortfarande blev full, rökandet la jag dock av med.

Så fort vi skar oss å jag faktiskt slapp hans regim så la jag av. Jag slutade träna, jag började röka, jag lät solariebrännan gå ur så jag blev mitt vanliga gotiska jag. Blev mig själv.



Frågan lyder nu: Hur ska jag motivera mig att gå å träna nu?
Uppenbarligen sitter jag hellre i min soffa just i denna stund
å orerar om tider som flytt, än går å ställer mig på löpbandet.

Solskenet typ: du är det snyggaste jag sett, man ba: å varför i helvete ska jag träna då för??